Första delen

Bilen är fullpackad till det yttersta. Även fast vi har släpvagn med oss så är det pinnfullt. Det känns som vi ska vara borta i flera månader, men det är faktiskt bara en vecka. Pappa och jag sitter fram, de andra bildar ett fruktansvärt team där bak. Mamma, Ida och älsklingen Emma sitter och trängs. Med Emma i mitten, som klagar på att hon får en bältes grej i rumpan, men nog om det. Färden går nord-väst, först norrut förbi Timrå sedan svänger vi av mot Bergeforsen och fortsätter uppöver. Genom Ramsele i 120 och redan här börjar vi ha trötta resenärer med oss, (eller redan nästan 20 mil hemifrån är det ju trots allt). Emma ligger och sover tungt. När vi några mil senare närmar oss Rossön ser jag en skylt där det står *Gratis korv*. Mamma undrar om vi ska stanna och jag sa Emma säger nog inte nej till en korv.  Mycket riktigt, vi väcker Emma och hon lyser upp som en sol när hon märker vad som är på gång. Nöjda och belåtna efter korven sätter vi oss i bilen igen.
Lite piggare, lite gladare. Men en till korv hade inte suttit fel säger vi och skrattar. Efter någon timme är det dags för ett stop igen, denna gången för att tanka. Och, för ännu en korv, denna gång på Okq8 i Vilhelmina och det är lång kö för att tanka. Jag, Emma, Ida och mamma går in för att som sagt köpa oss en korv. Man blir hungrig av att åka bil. När vi hade ätit upp korven var farsan nästan framme vid pumpen.
Fulltankad i både mage, bil och två dunkar lämnar vi Vilhelmina för denna gång. Med endast 15 mil kvar är det jag som sitter bakom ratten. Nu blir det åka av tänkte jag och sulade plattan i mattan. Nej det gjorde jag förståss inte utan jag håller ett behagligt tempo. Sju mil senare når vi förra hemorten Storuman, allt verkar se likadant ut som sist. Enda skillnaden är att det är betydligt mer snö nu. Några minuter senare har vi kört igenom samhället och man känner att det verkligen inte är långt kvar nu. 8 mil för att vara mer exakt. Vi får rapporter om att polisen står några mil utanför Storuman, precis bortanför en liten by som heter Laisbäck.
Usch vad tid man har spenderat där genom åren. Morfar och mormor har sin stuga där och precis innan man kör igenom byn passerar man en bäck som rinner ut i Uman. Jag tänker inte ens försöka gissa hur många timmar jag har spenderat i den bäcken. Det var där morfar en gång lärde mig att fiska. Men den historien får bli en annan gång. Nu tillbaka till vägen, mycket riktigt stod polisen bara en bit utanför byn på en rastplats. Mössor och hattar flög all världens väg när vi körde förbi, lasern han aldrig uppfatta vår hastighet. Skulle det inte vara för bilarna framför oss hade det gått ännu fortare. Nog om det, fokusen låg nu på att komma fram, packa ur bilen och äta våfflor, som farmor skulle göra åt oss. Efter ca 40 minuter var vi äntligen framme och Emma, som suttit i mitten hela resan hade bortdomnande ben...

Fortsättning följer om ett tag i samma inlägg, då med bilder.